Har lite frågor då jag funderar på att också åka som utbytesstudent. Vet du hur man kan på något sätt veta att man är "redo" ? Funderar på att åka nästa år (efter tvåan) men är inte helt hundra på att jag är redo för allt vad ett utbytesår innebär, hur jag ska klara av det, trots att det är något som verkar kul. Ska man bara känna det eller ska man ta steget iallfall? Har stor beslutsångst om jag ska åka eller inte. Sen undrar jag också om du kan du ge tips om ansökningsprocessen t.ex om det personliga brevet?? Vad du tänkte när du satt på planet, vad har du för regler, från organisationen, hemma och på skolan? Hur skiljer sig ungdomarna där från i Sverige? Svenska vs amerikanska killar? Ursäkta för så många frågor! Hoppas du orkar svara! Kram

- Om man är redo eller inte är nog något man får känna efter själv. Tror du att du kommer klara att vara borta från vänner och familj i ett år och klara dig på egen hand på andra sidan atlanten så säger jag bara ÅK ÅK ÅK! Du kommer inte ångra dig! Självklart kommer man ha hemlängtan ibland, det har typ alla så det är helt normalt. Och precis som hemma har man stunder här som är sämre än andra men det är bara att kämpa sig igenom, det är trots det som gör att man växer så mycket genom ett utbytesår. Men har du chansen att åka tycker jag helt klart att du ska ta den, det är så sjukt värt det!

- När det gäller personliga brevet så gäller det bara att vara sig själv helt och hållet. Lägg inte till att du gillar vissa saker eller är på ett visst sätt bara för att du tror att det kan göra att du lättare får en värdfamilj, det kommer bara göra att du kanske inte matchar med familjen eller att de blir besvikna när de upptäcker att du inte alls var som de trodde utifrån ditt brev.

- På planet satt jag i princip och grät till och från första halvtimmen och sen kunde jag verkligen inte fatta att jag var på väg, inte ens när jag satt på planet på väg till Detroit. Kändes bara så sjukt overkligt att jag hade sagt hejdå till min familj och verkligen var på väg mot min dröm i USA!

- Kan ju säga att regler här är betydligt striktare än vad jag är van vid hemifrån. När det gäller organisationen har de en massa regler så jag tror knappt jag har koll på alla, men du får i alla fall inte köra bil, dricka, eller faila i skolan för då riskerar du att bli hemskickad. Familjen har också en väldans massa regler som jag inte är van vid men de har ändå chillat ner lite sen jag kom hit men jag måste i alla fall berätta vart jag ska och vem jag ska vara med samt att jag för det mesta har en curfew runt klockan 11-12. Skolan har även den en massa regler och policys hit och dit som bland annat innebär att man inte får använda mobiler under lektionstid, man får ej ha ryggsäck på sig mer än i början och slutet av varje skoldag, de har en dresscode och man får inte lämna klassrummet utan ett hall-pass. Kan skriva ett helt inlägg enbart med regler då det är så stört många men där har du några iaf!

- Amerikanska ungdomar är för det mesta vad jag har märkt mycket omognare än svenskar. Kan nog till stor del bero på att de blir behandlade som barn av både föräldrar och skolan medan vi i Sverige får lära oss att ta ansvar ganska tidigt. Finns dock självklart en hel del mogna amerikanare också men överlag tycker jag att dom är omognare. Dom är dock mycket öppnare än svenskar till stor del vilket jag tycker är väldigt kul, det är liksom lättare att komma in som ny för alla är så intresserade och har inga problem med att komma fram helt random i korridoren för att snacka.

- Amerikanska killar, jaadu.... Får nog säga att jag föredrar svenska faktiskt! Svenska killar ser bättre ut än amerikanska, både utseendemässigt och när det gäller klädstilen. Sen är svenska killar mognare också, helt klart, plus att det finns en hel del killar här som är riktiga jerks men har träffat en många trevliga killar också. Men ja, får nog säga att jag föredrar svenska killar som sagt!

- Ursäkta för sånt långt svar, men tack för dina frågor! Kram!