Jag har nu varit här i staterna i 204 dagar, och även om jag inte vet än exakt när jag åker hem så blir det i slutet av juni vilket innebär att det är fyra månader kvar. Och den tanken is literally freakin me out.
Det här året har gått otroligt mycket upp och ner, jag har haft tuffa månader och jag har haft månader då allt bara har flutit på och känts riktigt bra. Och under de här månaderna har jag växt så otroligt mycket som person, jag har blivit självständigare och jag har även blivit mer säker på mig själv. Jag vet att jag klarar mer än jag tror. Jag har gått igenom att ta steget att faktiskt byta värdfamilj, och tro mig när jag säger att det inte är lika lätt att ta det beslutet som man tror. Jag har gått igenom perioder av hemlängtan, problem med vänner, jag har haft tider då min självkänsla har legat i botten och allt detta har gjort mig till en starkare person.
Jag visste redan innan jag åkte att det inte skulle bli lätt, vet inte hur många gånger jag hörde organisationen säga det före avresan. Men det är svårt att förstå innan hur svårt det kan vara ibland. Jag har haft riktig tur, även om jag behövde byta familj så gick det snabbt och problemfritt till skillnad från vad en del andra får vara med om här borta. Och bortsett från slutet av december samt större delen av januari så har jag inte haft några större problem med hemlängtan osv. Men allas år är olika och även om jag inte har haft det lika jobbigt som många andra så har mitt år gått mycket som en berg- och dalbana, har hört det så många gånger men det är faktiskt sant. Det kan vända över en dag och det går upp och ner hela tiden.
Att inte ha den tryggheten man har hemma har varit den svåraste biten för mig. Man har inte en familj som man vet alltid finns där för en (även om min nya värdfamilj är underbar, är så otroligt tacksam över allt de har gjort för mig efter att jag hade tre tuffa första månader) och man har inte vännerna som man har känt hela livet och som man vet alltid finns där, som man vet hör av sig och som man kan höra av sig till när som helst om vad som helst. Men det är ju det som är utmaningen med ett utbytesår och som gör att man växer av att vara här borta. Man får stå på egna ben och pressa sig själv utanför sin comfort zone.
Jag kan ärligt säga att jag fortfarande kämpar med min comfort zone, varje dag försöker jag vara mer framåt och bli mer lik den person jag är hemma med de vännerna jag har känt i hela mitt liv, men det är inte lätt. Att vara sig själv på ett nytt språk är faktiskt svårare än man tror, bara att skämta som vanligt funkar inte riktigt för man får ut orden i fel ordning och sen sabbar man hela grejen. Men jag blir bättre och bättre på det, jag kommer allt närmre mina vänner här borta och jag är så otroligt taggad på att komma dem ännu närmre och komma ännu mer utanför min comfort zone under de månaderna jag har kvar här.
Kan lätt säga att åka iväg på det här året är det bästa jag har gjort, och då har jag ändå våren kvar vilket de flesta säger är den bästa perioden på hela året. Och när jag tittar framåt tror jag faktiskt att det kommer bli så för mig med! Jag har Hawaii, Chicago, Niagarafallen, New York med min riktiga familj, prom, graduation och så mycket annat att se fram emot i vår och jag är så stört taggad på allt! Samtidigt vill jag att tiden ska gå så långsamt som möjligt så jag får chansen att verkligen njuta av de sista månaderna här med min amerikanska familj och mina fina amerikanska vänner.
Litet tankeinlägg sådär nu när jag har varit här i sex månader och har fyra kvar. Är du en blivande utbytesstudent och har frågor om något så tveka inte att slänga iväg en kommentar! Pussar!
Awkward bild men i alla fall jag på flygplatsen i Göteborg, innan jag hade en aning om allt jag skulle få vara med om under mitt utbytesår på andra sidan Atlanten
